Vakna upp av bländande solskensstrimmor genom tunna gardiner. Frasiga lakan, bekanta fotografier och barndomstrygghet. Söndagen i Värmland började just så.
Spegelbord inne i mitt rum. På fotografiet skönjar du halva jag och min syster Ellen.
Gula löv på träden, kyligt i luften, svampsmörgåsar i magen och mammas röda basker på sned. På promenad runt ängar, längs snirklande grusvägar och förbi en liten, saknad katt. Här är jag klädd i full höstmundering. Hälften hittat, hälften lånat.
Mina hemtrakter.
Efter promenaden gick vi förbi min kusin och hälsade på den här skrutten. Katten Winston som jag och John var kattvakter till i ett och ett halvt år. Storsakn!
Alldeles fulla av kattgos strosade vi sedan hemåt, till mitt lilla hus som gömmer sig bakom ett hav av syrénbuskar och lönnar.
Från andra hållet ser det ut så här. Detta är alltså på baksidan av mitt hus. Till vänster ser du min kusins hus där Winston numera bor.
I lillstugan på gården står den här pjäsen. Det är Johns. Han har önskat sig ett skepp sedan urminnes tider, men aldrig hittat det perfekta. Tills detta hissade segel på en värmlänska nätauktion för ett par veckor sedan. Jag fick äran att ropa in det och mina föräldrar fick äran att hämta det. Nu står skeppet i lillstugan och väntar på att få komma till Stockholm. Hur är emellertid lite oklart, eftersom skeppet möter hela 150 centimeter från för till akter. Men väl på plats kommer den bli så mäktig!
